att vi ska ses igen

Skrev rätt lite under Aixtiden men har äntligen börjat igen och det är verkligen en sådan himla befrielse. Förstår inte hur jag kunnat vara utan den för ens en sekund? Men jag antar att man behöver lite uppehåll ibland för att kunna hitta tillbaka till den där skrivglädjen.
 
 Nåväl, jag bara jobbar hela tiden. Men i lördags plankade vi in på Bråvalls camping med starköl i ryggsäckarna och snart var vi lika leriga som de som varit där hela festivaltiden. Elin, Olivia och jag sprang omkring och överallt fanns någon man kunde prata med. Fick ett band med pengar på så vi köpte en vegetarisk hamburgare och jag spillde ketchup på mina jeans. Men det är ju skitsamma. Satt på en vällt soptunna och tittade på solnedgången. Sedan träffade jag Emil och Kalle som jag inte sett på månader känns det som. Jag var ett ultimat sällskap och grät bara. Kunde verkligen inte hjälpa det. Stod och tittade efter Emil i folkmassan vid ingångarna mellan festivalområdet och campingen och så var han plötsligt där, out of nowhere och allt bara släppte. Grät och grät och grät. Sedan kom Kalle och jag som hunnit lugna mig lite började grina igen. Har saknat dem så himla mycket och allt var så overkligt att jag inte kunde göra annat än just gråta.
 
Nu ska jag i alla fall bara jobba en dag till, sedan är jag ledig en dag och ska vara hemma hela den dagen innan jag åker till Stockholm. Ska krama Sofia, Matilda och Jenny hårthårt, tänka på Kajsa som är i Almedalen, långfika och reta Sofia som det syskonpar vi blev som. Sova hemma hos Matilda och gå ut och dansa tills vi inte längre kan stå. Beskriver vad jag vill göra rätt töntigt och pretentiöst just nu känner jag, men jag vet inte hur jag annars skulle beskriva det. Så nu får det vara så.
 
De här månaderna har varit så jävla konstiga och Aix hamnde så fort så långt bort men snart har jag den bästa biten lite närmare, mina fantastiska vänner. Les meilleurs amies dans le monde. <3
 
/nora

les temps à aix

Nu kör vi en mobilbildsbomb från världens bästa 4 månader med (förhoppningsvis) bilder ni inte sett ännu. Vet att jag redan har misslyckats på några av dem, men men ni klarar er nog. Och det här inlägget är lite för långt för att jag ska orka korrläsa prick exakt nu, kanske tar det sedan. Förresten har jag lite tidspress för ska på musikal ft. nästminsta syrran. Ok puss!Från första första dagen i Aix. Jag gick hemifrån för att handla och tog denna bilden. Sen gick jag hem och grät mig andfådd framför skype.
Min första frukost. Gröt med banan men utan kanel, vilket s ö g och rätt tråkigt pulverkaffe. Var helt knasig i skallen men grät inte.
Innan jag lärde mig hitta var det här bara fina gator, nu vet jag exakt vart de leder och har gått på just dessa två gator ovan mångamånga gånger. Hur sjukt är inte det?! Kan avslöja att gatubild 1 leder fram till gatubild 2, hehe.
Museibesök på Granet.
Från rundvandringen i Aix och jag hade visst redan hunnit sno åt mig dessa två! ALLTSÅ<3 att jag fick er va! Sikken tur.
Matsäck från en av utflykterna.
Från vår första festposering på en hemmafest! Matilda i miss u.
Och en slirig kväll med världens bästa gäng!
När vi gjorde vår första independent-utflykt till Marseille, i.e. inte var där med skolan.
Det blev varmare och jag och Sofia träffades en lördag för att gå på marknad.
En vanlig veckoeftermiddag drack jag och mina grupp 3-cuties rosé på borgmästartorget! Eller Hôtel de Ville/hdv-torget som vi alltid sa. OBS att detta är 1 februari!!!!!
Alice skulle snart fylla år så hon och Katrin bjöd på middag hemma hos dem. Åt tills vi dog och satt och pratade om allt som är viktigt och mindre viktigt.
J och K var gulligare än gulligast på en förfest hemma hos några klasskamrater.
Jag och Sofia hade monoprix-dag och drog runt i butiker, avslutade kvällen med spa-häng och fick koka vatten på spisen hur länge som helst eftersom varmvattnet tagit slut.
Sen åkte vi ju till Lyon!
Katrin och Alice hade skaffat klubbor som matchade med sina drinkar. <3
Hängde i Sofias lägga och kök fleraflera gånger i veckan.
Besteg berget St. Victoire!!! Två gånger!!! En gång med vännera' (vännerna på östgötska) och en gång med familjen.
Åkte till Marseille med klassen och sicksackade genom alla fina gator.
Jag fyllde ju 20 också!!! Bodde hemma hos tjejerna över helgen eftersom J och K var på annan plats. Hade födelsedagsmiddag i form av vegansk boeuf bourguignon och åt sedan födelsedagsfrulle ute. Tryckte så mycket bröd med alla chokladkrämer att jag trodde jag skulle gå av.
Sedan fick jag museibesök i present av Matilda.<3
Spenderade lite födelsedagspengar i Marseille en dag efter skolan med Katrin och Sofia. Fikade på vårt favorittorg högt över staden och hade klädpåsar under bordet.
Åkte hem när det blev kväll och fotade som vanligt utsikten över staden från Marseilles centralstation.
Utflyktsdag med tre gullisar i La Ciotat. Här gjorde vi oss redo att gå tillbaka till bussen efter lite strandhäng. Inget bad dock, alldeles för grått och kallt.
Sen blev det dock varmt på riktigt och vi solade på tjejernas balkong!
Ännu en utflykt till Marseille med klassen! Färdkost på stationen i form av choklad och kaffe.
Den här gången var det bara vi i grupp 3 som åkte så vi var inte så många. All the better för vi strosade mest omkring och vår lärare lät oss till och med gå in i alla små butiker. Gulle hon!
Avslutade den Marseille-dagen på stranden. Badade såklart.
Och det här är från skolans lilla uteplats som blev lummigare och vackrare för varje dag som gick.
En till utflykt till havet och bergen utanför Marseille.
Stans godaste mojitos för 6€!
Parc Rambot från sin bästa sida en riktig sommarkväll.
Tågresan genom Marseille ut till vad som skulle bli vår sista egna planerade utflykt. Närmare bestämt en badutflykt vid en klippig strand.
När vi skulle åka hem hade tåget stött på problem à la SJ och vi fick vänta i typ 2 timmar. Men det var ok ändå. På kvällen åkte vi på technoklubb utanför stan och jag och Matilda lyckades vid 7 hitta en taxi som kunde skjutsa hem oss till Aix och somnade sedan tätt intill henne i hennes säng. <3
Vår sista skolutflykt i de provencalska byarna med panoramautsikter över allt som är vackert i denna värld.
Och sen hade vi ju skolavslutning! Sofia var en jädra ¡uppenbarelse! i långklänning och jordgubbs- och gräddtårta i händerna.
Efter ett kafébesök med alla lärare och rektorn, lite tal och bla bla utvärderingar, gick vi tillbaka till skolan där vi dukade upp en buffée av egna bakverk. Allt var så jävla gott och så himla fint. Världens bästa avslutning verkligen!
På kvällen drack vi vin och bubbel i parc rambot innan vi gick till barer och klubbar.
VÅR SISTA UTGÅNG! Började perfekt hemma hos tjejerna där vi sippade alkholhaltiga drycker till eurovision finalen innan vi gick ut och röjde.
Tog gruppbilder utanför vår stammisbar och hittade kvällen till ära ett nytt danshak. Det pyrde dock av rök så vi orkade inte så länge.
Och sen plötsligt, efter några dagars städning och skräpslängning, satt jag och väntade på en buss som aldrig kom. Classic France, de strejkade väl. Fick med två tunga resväskor GÅ REKORDFORT till busstationen vanligtvis 25 minuter bort på kanske 20 (OBS OBS MED VÄSKOR OBS) för att hinna med flygbussen. Kom fram dödsröd och svettig, sedan flög jag två flyg och var hemma.
 
Blir så jäva gråtmild av allt det här. Saknar min vardag där, det gör jag ju såklart. Och alla ni som fanns runt omkring en. Parkerna, gatorna, torgen, språket, barerna, kaféerna, doften av den franska naturen. Det läskiga i allt detta är att det finns kvar därnere. Gatorna som jag känner lika bra som dem här hemma i Sverige, människorna man till slut kunde känna igen lever sina liv, de sura kassörskorna på monoprix har inte slutat jobba än för idag, torgen bubblar av liv och rörelse och jag är inte där. Men allt det finns ändå. 
 
Vill verkligen verklige verkligen säga till er som funderar på att gå en liknande eller till och med samma kurs att göra det. Jag grät och grät första dygnet men det är trots det by far det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Så om du har chansen, om du får chansen: ta den. Den här tiden kommer jag aldrig glömma, aldrig sluta berätta om eller värdesätta högre än högst.
 
/nora

jag är hemma

Jag är hemma igen. Var nervösskakig på plan 1 från Marseille till Schiphol, åt en ciabatta med mozzarella och tittade ut över flygplatsen. Köpte en lotion åt min mamma och skrev dagbok tills plan nr. 2 tog mig hem. Läste bok och drack juice. Sen såg jag äntligen de östgötska skogarna genom molnen och skrev känslosamma anteckningar i telefonen.
På tisdagen träffade jag Amanda och Marika. Köpte 10-kronors kaffe och åt upp resterna av Amandas linssoppa när hon inte orkade mer. Pratade mest Frankrike och deras liv här, vad har hänt sedan sist helt enkelt.
 
Det är fint att vara hemma, har längtat efter grönskan som finns här, Strömmen och vattnet som bidrar så mycket till atmosfären, har saknat att vakna i min säng, saknat doften av vårt tvättmedel och att kunna krama min familj precis när det passar. Men det känns samtidigt konstigt att ha lämnat en så annorlunda vardag så fort och alla de som ingick i den. På ett sätt känns tiden i Aix som ett koma eller som en dröm. Men jag har ju onekligen konkreta bevis för att det inte är så. Och dem ska jag återse snart i sommar.
 
/nora

ett litet liv

Nu bor jag här. Det här är min stad nu. Jag har börjat koppla ihop delar av staden och hittar snart rätt bra i myllret av alla små, små trånga gator inne i Veil Aix (alltså gamla delen av Aix). Jag går än så länge överallt men vill nog ändå försöka hitta en cykel. Ikväll ska jag öla/vina/kaffa (bestämmer att detta nu är ett verb) tillsammans med ett gäng från kursen, men tills dess ska jag fortsätta ligga nerbäddad i min säng för det är kallt i husen här och rätt kallt ute även om solen lyser. Det är 11+ men mistralvindarna viner och för med sig riktigt kall luft.
 
Livet här nere börjar ta form och hur jävla sjukt är inte det.
 
/nora

jag har en vän

Hej hörrni här kommer det som var så jättejättekul, jag har nämligen blivit publicerad på Floret.se! HÄR kan ni läsa det jag skrivit. Det är en liten prosatext som jag knåpat med lite från och till, är så himla glad över detta, trodde liksom aldrig att någon annan skulle vara intresserad av att klicka på "publicera" när det handlar om sådant jag skrivit?! Nåväl, very very cool att detta hänt. Läs läs läs gärna och säg vad ni tycker. Puss
 
/nora

01

jag är en trevande själ och huset jag bor i - vars fönster är fläckiga,
har smutsiga mattor.
i ett för litet sovrum ligger strumpor i hörnen och min andedräkt klättrar i taket.
 
i spy with my little eye och hela golvet rämnar i takt.
blommor är kanske bra för humöret men jord under naglarna gör allt värre
och jag vill inte arbeta och inget vill växa där jag bor.
 
ibland försöker jag läsa på andra språk, som de första översättarna.
koppla ihop symbol och ord men snart ger jag upp och sen inser jag -
att det jag desperat försöker tyda är inkassobrev.
 
jaha.

på sistone har jag

 
1. Druckit rött te i finsofforna, firat min systers födelsedag med tårta och grämt mig över uppgifter.
2. Gått på bal och posat i Olivias trapp med hennes katt Sackarias. Och champagne.
3. Hängt med en annat katt, mormors katt, två dagar senare efter alldeles för lite sömn på grund av en viss båtfest natten innan.
 
Just nu skriver jag min allra sista uppgift i gymnasiet, en franskuppsats. Allt annat är över och förbi. Det är 12 dagar kvar och hela jag känns som en urvriden disktrasa. Jag är med andra ord precis lika slut som gymnasiet snart kommer vara. Gud det känns så himla påhittat allt ihop. Precis lika påhittat som det kändes att börja gymnasiet. Jag hade hela tiden känslan av att detta egentligen inte var min skola och att någon plötsligt skulle säga att skämtet var över nu och sedan skicka mig tillbaka till högstadiet. Och nu, har tre år försvunnit som sand mellan fingrarna. Och snart står jag utanför skolan, med gröna träd framför mig, och en skola bakom mig. Utsprungen.
 
Vad händer sedan? Förhoppningsvis litteraturvetenskap i Linköping och helgjobb. Är det nu ens liv ska ta form? För i så fall är jag inte riktigt redo för det. men allt löser sig nog
 
/nora

28/5

Skriver alla mina uppgifter i ren desperation med en växande iver över att få springa härifrån.
 
Nu är det inte långt kvar
nu är det inte mycket kvar.
 
Igår skrev jag mitt sista prov. Idag höll jag mitt sista tal och skickade in min sista uppgift i litteraturen. Engelskan, svenskan, filosofin, litteraturen, tyskan, film- och tv-kunskapen: ni är alla över och slut nu. Det enda jag har kvar är en uppsats i franskan. Jag är ärligt sagt helt ovetandes om hur detta ska gå, men det gör det nog. Det måste det.
 
Slutspurten den kommer nu.
 
/n

ord på ord

Varför är det så lätt att skriva rad, på rad i en äcklig anteckningsbok för 29 kronor? Och så lätt att skriva i ett nyss öppnat Pages-dokument? Och varför så svårt att skriva →här← utan att det blir helt fel och framtvingat?
 
Det är i alla fall lördagseftermiddag och jag har ätit honungsmackor. Tangenterna mot fingertoppar som kladdar lite, dröjer kvar under trycket. Mjölkmustasch och mjuka skuggor. 
 
Jag glömmer bort mina franskläxor, je peux pas et je veux pas. "C'est pas grave" skulle man ju kunna inflika, och jag vill bestämt hålla med.
 
(vad är det egentligen jag skriver om? vad vill jag egentligen få fram?)

en parentes

Jag har onekligen mycket att göra, men det är så mycket lättare att dricka sig kaffeskakig och måla naglarna.
 
nu: linnéa läser glaskupan och jag läser insidan av mina ögonlock. det är så lätt att fastna i spår, eller hur? och så lätt att skylla skrivtorka på att man sitter i fåtöljer där armarna fastar kring armstöden. eller att ens lugg faller i vägen och man ingenting ser.
 
Jag måste bearbeta min analys av Älskaren. Jag måste börja skriva en fördjupning i filosofin. Och så måste jag hitta mitt förstånd igen.
 
jag vill: börja läsa Place de l'Étoile. köpa en ny skrivbok, för min nuvarande är sönderskriven. renskriva alla mina tankar. skriva en novell utifrån de renskrivda tankarna. skaffa mig lite jävla vett!!! ladda över bilderna från budapest. gå på bio på cnema. få min lön. köpa fler tröjor. få veta i fall jag kom in på universitetet.
 
Ni som fortfarande är intresserade av mig och mina ord: tack antar jag.
 
/nora

dagarna

Jag har jobbat hela helgen på mitt nya jobb, i receptionen och i butiken. Jag har låst upp de tunga industridörrarna och tänt ljuset i utställningarna. Hälsat på fiskarna och sett till att projektorerna går igång. Jag har svarat på frågor och sålt små, små kycklingar i trä. Trivs så himla bra där. Och imorgon ska jag dit igen för att jobba kväll. Stor kontrast mot idag när jag valde att hoppa över min enda lektion för att istället ligga hemma med en hals som värker. Om bara några dagar åker jag till Budapest med min familj och då vägrar jag vara sjuk. Tills dess ska jag hinna gå igenom Rom-bilderna, köpa en ljusslinga eftersom jag i lördags var hemma hos Elin och fingrade på hennes (och då insåg hur fint det faktiskt är), och lämna in en rulle analog film för framkallning. Har jag extra tid över köper jag en till rulle film. Idag har jag inte gjort något av detta, istället har jag sovit länge och läst ut Kärlek i Europa och funderat på vilken av mina böcker jag ska läsa härnäst, och vilka som ska få följa med på resan.
 
Men nu, lite mobilbilder från de senaste dagarna:
William och Sanna i fredags.
Lördag=jobbdag. Posade som det inte fanns en morgondag med min namnskylt (!!!) inne på en toalett.
Ett gulligt gäng (+ Sanna i mitten som ser skräckslagen ut) med varsin irish coffee hemma hos Elin på lördagkvällen.
Värdinnan <3
Gulliga på hållplatsen, innan jag åkte åt motsatt håll, och de fortsatte ut i natten.
Jobbsöndag och dagens första kaffe.
Hälsade som sagt på fiskarna, rättare sagt karparna, medan jag öppnade utställningen.
 
Och det var den helgen!
 
/nora

26 mars

Luften är grå och river mig i ansiktet när jag långsamt öppnar fönstret.
I dikshon ligger skelett och skvallrar om frukosten. Andas in en fuktig doft av löv, av moln, kanske av ett kommande regn?
En tall, en gran? Jag vet inte, men den böjer sig fram och tillbaka i den milda vinden. Det ser ut som att den velar. Som jag.
 
Klockan är tjugo i tio men gatulamporna lyser fortfarande. Snart slocknar de nog och tur det.
En postbil. Barn på skolgården.
Musiken böljar bort och nu hörs ljudet av tangenterna. 
Snart kommer jag att resa mig, ta en till kopp kaffe och vandra genom rummen. Kanske kommer jag att stanna vid ett fönster. Fastna vid en bokrygg.
Sedan går jag upp, bortstar tänderna och byter om för att skriva klart mina skoluppgifter. 
Jag är sjukanmäld och har en dag för mig själv.
Den kommer att bli bra.

Framtiden är ett ?

Ska inte ljuga, det har inte varit en så himla bra dag idag. Men det hände i alla fall en bra sak. Jag och Sanna har bokat bussbiljetter till Stockholm. Vi tar långhelg och åker torsdagkväll, ser på en kompis, Karl-Oskars spelning, sover hos världens finaste par Klara och Oskar (hehe kul att de tre namnen nästan är en blandning och olika versioner av varandra?), och går på moderna på fredagen. Antagligen lite second hand-butiker också, jag hoppas på att hitta en klänning till studenten.
 
Är inne i en ganska jobbig period just nu, går omkring med en tung sten i magen mest hela tiden. Stressrelaterad ångest. Har så mycket att göra och vet inte i vilken ordning, eller ens ände, jag ska börja i. Just nu skriver jag på en skoluppgift, en mindre uppsats som ska in i morgon. Utöver det har jag tyskprov, franskläxa, litteraturskrivning, romananalys och gymnasiearbete att tänka på. Och självklart den underbara framtidsångesten. Den som framkallas av ovissheten. Var hamnar jag sedan? Vad tusan ska jag göra med mitt liv? Ända fram tills nu har allting varit utstakad, och jag har vetat vartåt det bär härnäst. Låg- och mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet. Och där tar det stopp. Där slutar säkerthetslinan och plötsligt får jag bestämma själv. Att jag har en vag plan om att jag vill plugga litteraturvetenskap, jobba och sedan säga hej då och flyga tur och inte retur till Paris, hjälper inte alltid. För när allt kommer omkring: hur kan jag vara säker på något av det? Man går på högstadiet, det vet man. Likaså vet man att man med största sannolikhet kommer in på gymnasiet. Det finns dock inte samma säkerhet när det gäller universitet. Och att jobba, det finns ju inga jobb, hur kan jag vara säker på det? Och så det största: Paris. Där kan jag egentligen bara lita på att min dröm om den staden stämmer. Resten är upp till turen, slumpet, ödet, eller vem fan som helst.
 
Ja ni hör ju, det tar liksom aldrig slut. Luften känns alldeles klibbig, och jag är så trött hela tiden. Sover aldrig tillräckligt. Tänker för mycket. Samtidigt som jag vill att gymnasiet och denna skolångest ska ta slut, vill jag kedja fast mig i tiden. Då slipper jag välja. Då behöver jag inte grubbla så förskräckligt över min framtid. 
 
Men nu fokuserar jag på nästa vecka för en stund, och på uppgiften som ska skickas in imorgon. Hej då, vi hörs om en stund.
 
/nora

Känslomässigt babbel

Jag såg precis klart filmen 50/50 och grät konstant i 1,5 timme så det är på grund av den filmen som jag skriver det här. Innana jag börjar så kommer en minnesanteckning riktad till mig själv: det här är varför du inte kollar på film, så sluta ok? Du bara gråter hela tiden, till allt. När det är sorgligt, när det är lyckligt, till och med när huvudpersonen typ trampar på en bit plast så bölar du. Ok sådär. Jag är klar.
 
Trappen är så himla kall, så himla kall. Men jag sitter gärna där hela natten. Hela nästkommande dag och resten av veckan.
 
Golvet är hårt och jag skrapar upp min armbåge, jag tänker inte ens på det faktum att min kimono i transparent tyg kan gå sönder. Där kan jag ligga hela natten. Faktum är att jag tror att i alla fall en tredjedel av natten låg jag på ett golv. Skrattade för allas beskådan och grät inombords. För ni kanske minns att jag gråter till allt, till de lyckliga stunderna också.
 
Tidigare i min lilla bloggs historia har jag ju på ett positivt sätt (hoppas jag?) "hängt ut" mina vänner för er. Jag har skrikit i era öron om hur fina, kloka, smarta och genomtokiga dem är. Nu gör jag det igen.
 
För herregud var skulle jag finnas, skulle jag ens finnas, utan er? Ni är det finaste jag har. Ni är det finaste jag har, fattar ni det?
 
Jag skrattar så mycket. Jag pratar så mycket. Jag gråter så mycket. Jag inser så mycket. Och jag älskar er så mycket.

Omloppsbana

1, 2
Jag behöver verkligen någonting annat än det som verkar röra sig i en omloppsbana kring mig. Vill byta blogg. Igen. För jag stör mig så förbannat på allt det här gamla. Vet inte ens om jag vill fortsätta blogga för vad gör det ens för skillnad? Samtidigt vill jag ju visa fotografier? 
 
En enda ond cirkel. Nä förresten, en ond omloppsbana.

Je me sens

sigrid hjertén, jardin nr II
Jag vänder mig om och i synens guldsken, mitt i en värld präglad av gnister och skogens dån, står en ensam gestalt.
 
Att omärkligt gå förbi och plocka upp skrumpna löv - eller är det trädens borttappade papperslappar?
Något fyllt till bredden står ensamt kvar, kaffekoppen blir frusen och berättelserna som täcker från kant till kant blir bortglömda.
 
I en trädgård på andra sidan bäcken ligger löven i högar, utan guldsken och utan gnister. Allt som blivit kvar är ett öronbedövande dån som slår ut alla fönsterrutor. Plötsligt ligger där tusentals glasskärvor och om vi kisar ser vi att lövhögarna gnistrar.
 
Så brutalt är det varande. När fönsterrutorna smäller för någon annan, gnistrar högarna av skrumpna papperslappar och vi tror att gnistrandet är det vackraste vi någonsin sett. När det egentligen bara är en ensam gestalt som nu måste betala dyra pengar för att fönsterrutorna är sönder.

Ur min skrivbok

Mitt medvetande är som en fluga

 

Ständigt surrande

 

På väg i fel riktning

På den vänstra sidan står det: en fluga flög faktiskt och krockade in i min axel när detta skrivits. Slumpen eller ödet? Spekulera och diskutera i smågrupper. Och ni som läst Maria Gripe får guldstjärnor för god förberedelse.

28

källa
Varför är det så svårt att skriva om lycka? Borde det inte vara lätt? Den vackraste känslan som finns borde få finnas i ord, den borde få en hedersplats någonstans. Kanske stol aderton.
 
Alla ord jag har bara sätter stopp för nästa, det stakar upp sig och det ända som finns kvar är någonslags melankoli. På låtsas såklart. För så fort jag försöker skriva något och försöker uppbåda mina få skrivarkunskaper och talanger, så hamnar jag istället i ett litet rum. Gråmålade väggar utan fönster. Utan ventil, utan frisk luft.
 
Varför måste det vara så svårt och varför räcker aldrig de ord jag har? 

Sluta tabubelägga

Om det finns något som får mitt blod att koka av ilska så är det när man tabubelägger saker. Och det finns en sak som blir tabubelagd om och om igen. Hur naturligt det än är.
Mens. Om du känner dig lite illa till mods nu när du ser ordet stå där, fetstilt och allt, bör du tänka om. Fort.
För att tabubelägga något som är naturligt och som man inte rår på är så satans fel. För när man börjar hyscha kring mens blir det skämmigt, och att skämmas över att man har mens, att skämmas över att fråga kompisen om en tampong/binda och sedan så tyst man bara kan öppna paketet av plast kring bindan på skoltoaletten, det är fel. Jag ska hur öppet som helst kunna ropa till min kompis på andra sidan korridoren att "oj hoppsan, jag fick visst mens nu har du en binda?" och det ska väcka samma uppmärksamhet som om jag frågade efter ett suddigum. Alltså ingen alls.
 
Och bilden ovan som jag ritade för någon dag sedan och la ut på Instagram ska inte väcka någon uppmärksamhet heller. För vi måste sluta tabubelägga något som ingen av oss egentligen kan rå på.
Och ni "sköna snubbar" som frågar en om man har pms när man har mens: JA det har vi. För om du kan fortsätta helt som vanligt när du tappas på blod och fungera normalt utan värktabletter, ja då vill i alla fall jag ge dig ett pris. DET ÄR KLART DET PÅVERKAR MITT HUMÖR NÄR JAG TAPPAS PÅ BLOD twittrade jag argt i fredags kväll när jag mådde som sämst och hela livmodern vände och vred på sig.
 
Det är inget kul att ha mens, det är inget kul att förstöra underkläder, lakan, strumpbyxor och byxor. Men det finns inte så mycket att göra åt det. Man ser till att ha bindor med sig och tar en värktablett. Och detta ska vi kunna göra utan att någon jävel säger att det är äckligt eller skämmigt. Det är obehagligt visst, men det är fan inte skämmigt. Så håll tyst annars trycker jag upp tampongen i käften på dig. : )

En lyckans dag


Det var en fin dag idag. Det liksom sjöng i mig när jag satte mig på bussen in till stan, människorna var glada och hjälpsamma. Såsom vi ska vara mot varandra. 

I folkparken lekte två schäfrar och slogs om en pinne. Längre bort satt två mindre hundar och darrade i någons knä. Jag höjde volymen på min musik och log inombords. 

Jag kan ha älskat den här dagen för att jag åt lussebullar till frukost. Eller att min eyeliner blev perfekt på första försöket. Eller att himlens färg var vackert stålgrå.  Eller så beror det helt enkelt på att det är andra advent och tanken på att vi närmar oss julafton, nyårsafton och 2014, gör mig lite lättare. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0