Överdriver min tristess

Grävskopor utanför fönstret, tyska meningar på bordet. Varför är allt en skiva som hakat upp sig? Varför spelas samma dag upp framför mina ögon hela, hela tiden?
 
jag vill bort, jag vill se något nytt
 
Franska böjningsformer, världsreligioner, någon viktig gubbe som gjort något viktigt...
 
jag vill bort, jag vill se något nytt
 
Man ska leva i nuet men det går fan inte att leva om man stängs in här.
 
förlåt jag överdriver, det måste vara kylan.

En sådan dag

Jag har lyssnat på jazz hela dagen. För att det är en sådan dag idag. Och jag borde ha pluggat, tagit tag i mitt liv och i min framtid. Men det är inte en sådan dag idag.
 
Överbliven glögg, pepparkakor i skåpet över frysen, soffgruppen och en allt mörkare himmel utanför fönstrena.
Det är tyst i huset och jag rycker till vid ljudet av fyrverkerier utanför. Vad jag tror är fyrverkerier. Vad jag hoppas är fyrverkerier.
 
Men jag får inte bli för van vid tystnaden, för då kommer jag bli alldeles överkörd av alla ljud som snart är hemma igen.
 
Och det är en sådan dag idag och jag skulle helst se att alla dagar var såhär.

Vemodet och musiken

Åååh har ingen bra musik att lyssna på! Blir så frustrerad och ledsen och känner mig så himla... grå. Inte kul alls, inte kul alls. Och jag vill så gärna hitta nya låtar så jag lyssnar på Spotifys radiofunktion men den föreslår bara sorgliga och långsamma låtar. Det är inte vad jag behöver just nu! Jag vill ha låtar som lyfter mig men de enda som enligt Spoify passar mig är låtar långsammare än en snigel. Låtar man blir vemodig av.
vemod Det är fan det sista jag behöver just nu. Alltså vemod why are you so obsessed with me? Låt mig vara och Spotify radio, I'll see you in hell.

Ingen ork

 
har blivit så dålig på att läsa böcker. är i en svacka.
 
orkar inte. orkar inte titta på bokstäver och forma ord. 
 
jag hatar det. jag vill läsa!!!
 
men jag orkar inte. så jag låter bli.
 
det kliar under ögonlocken. jag måste försöka.
 
igen.

Tröttheten

förlåt för att jag inte postar något annat än andras bilder för tillfället, men herregud är så trött.
 
Och borde verkligen ta tillvara dessa extra timmar för att plugga till provet imorgon.
 
(men gud det går inte för tröttheten har tagit sig in och byggt bo i varenda nervsystem och varenda blodkropp. den ligger där och bryter ner hela mig till ett fint stoft som irriterar andra. snart är jag dammet på böckerna i biblioteket, dammet som bör damsugas och borstas bort. tröttheten övermannar mig. tar över mig)

En kulturnatt

Den 28 september var det kulturnatten i Norrköping. Och jag har haft så himla, otroligt roligt. 
Ibland händer sådant som man inte riktigt tror händer en själv. Till exempel ravedans på gamla torget bland okända människor till okänd dj, eller att man går förbi en diktläsningslokal och köper en klänning som hänger i fönstret för en cigarett och 116 kronor. Att man på ett par timmar får nya vänner och hamnar bland graffitimålningar framför rådhuset.
Eller att man för första gången lyssnar på en väns band, Balkan Bag Pack, 10 killar som spelar musik så bra att man inte vet var man ska ta vägen. Så då tar man inte vägen någon stans. Man stannar där bland folk från ens älskade skola som är minst lika glada som en själv och man dansar och hoppar till musik som man aldrig vill ska ta slut. Man ler mot vänner genom publikhavet och man viskar till sig själv att det här, det här är det enda som spelar någon roll.
Att man är lycklig. För det är man ibland. Ibland är man riktigt jävla lycklig.

And there is no place I'm going to

Och man lyssnar på Bob Dylan, gråter vid motorvägar och vägrar inse att man endast efter en månad av skola vill bort igen, man dricker te om kvällen och försöker att inte se på världen med en allt för kritisk blick. För höst är fint, färgglada löv är fint, kaffe på maten i kaféet är fint och att ha vänner att skratta tillsammans med är fint. Och så fortsätter det.

Försiktigt morgonljus

Och man tar sig till skolan, cyklar genom parken där det sköra solljuset strilar ner genom träden. Sipprar ner för stammarna och färgar flugor till guld i motljuset. Och där och då, i dimman mellan sömn och vakenhet, mellan motljus och guldgula löv, där och då, inser man att livet inte alls tar slut när sommaren gör det. Livet packar inte ihop som en flyttfågel, det flyger inte långt, långt bort. Det stannar här, precis här. Men det blir svalt, krispigt som ischips, och man ser inte längre allt som genom en grumlig flaskbotten.
Men det gör inte något, för nu kan man andas, se allt som det verkligen är. Man kan komma över stickande tankar, hoppa över de hinder som gnagt i en hela sommaren och äntligen, äntligen få vara sig själv och försvinna i vardagen.
Så när ljuset försiktigt klättrar över daggvått gräs och cykelns hjul snurrar fortare än någonsin förr, då ler man. Då ler man och tänker att hösten kommer bli det bästa som hänt en. Kanske någonsin.

Nog med inspiration

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att vara nöjd. Nöjd med sig själv, med sitt liv, med nuet, med sina val. Jag vänder och vrider på hela min existens, mitt liv ligger konstant under luppen och jag jämför allt med allt. Det är tröttsamt och allt jag till sist har kvar är en gnagande känsla av att jag inte duger. Att jag inte duger till någonting. Alls.
För mitt rum är inte kliniskt städat som i inredningsbloggarna, min garderob är inte genomtänkt och innehåller inte några basplagg, mitt liv inte lika spännande och min mat är inte lika god.
Och hela den här karusellens källa har ett namn, och det är inspiration. Ångest förklädd till inspiration, utstyrd i en peruk av bloggar och solglasögon av vackra bilder på mer lyckade människor.
I rätt mängd är inspiration fantastik, den får oss att testa nya saker, får oss våga klä oss som vi vill eller hitta en ny konstform. Men i för stor mängd får vi bara ångest. Och ångest över mitt liv, det kan jag vara utan. För jag är med än nöjd med den beskärda del ångest jag redan har. Tack och bock.

Och...

Och man tittar ut genom fönstret och tänker att jaha, var det allt? För det var inte såhär jag hade föreställt mig det. Och man tänker att härifrån vill jag bort, spelar ingen roll bara det inte är här och bara jag inte är jag.
Och löven glittrar som små gröna smaragder när jag cyklar under dem och solen träffar mig i ögonen och för en stund är allt bra. Men så knackar ångesten på dörren och jag orkar inte hålla igen den. Dörren viker sig och detsamma gör jag. Viker mig för ångesten och orkar inte vara glad. Då spelar det ingen roll att löven är smaragder och jag är snabb på min cykel. "Ångest är min arvedel."

Jag måste sluta

Åh gud det är så töntigt, att jag fortsätter att jämföra. Jämföra precis allt med det du har, det du kan. Vi ses inte ens varje dag längre, jag borde ha tröttnat på att göra det efter varje dag i tre år men det kanske aldrig kommer gå över. För jag forsätter och en dag kommer det väl bli min död.
 
Jag måste hela tiden plåga mig med det du har som jag inte har, och även om jag vet att du är som jag och säkert jämför dig med någon annan så kan jag inte sluta. Alla dessa dagar då jag önskade att jag var du, alla gånger jag velat ha det du har. Även om jag är nöjd med den jag är så kan jag inte sluta jämföra.
 
Jag jämför inte bara med dig, utan med alla. Hela tiden. Och det är så typiskt för det gör ingenting bättre, det gör istället allt sämre. Och jag försöker intala mig själv att jag är bättre än så, ja, till och med bättre än vad du är. Men jag faller alltid tillbaka och forsätter att jämföra. Önskar att jag var du, önskar att jag hade det du har. Jag måste sluta, det går inte längre. Jag kommer falla ihop i bitar.

Jag väntar

Jag vill skriva så mycket. Om hur allt är så konstigt grått och vanligt. Om hur allt hela tiden upprepar sig, allting är sig likt och inget är nytt. Jag vill förändra så mycket med mig själv och min omgivning. Flytta till en spännande plats, klippa lugg som Brigitte Bardot, skaffa piercingar, göra något. Något som syns och som gör skillnad. Något som skapar ett avbrott från denna gråa vardag.
 
Att vara 17. Var det verkligen en så bra idé att fylla år? Jag borde tänkt igenom det mer. Men tyvärr fungerar det inte riktigt så. Jag önskar jag kunnat hoppa över det här året. Snabbspola till den 20 mars 2014, fylla 18 och sedan börjar livet. 
Vad sorligt förresten. Att jag tror att livet kommer börja vid 18. Som att det då helt plötsligt kommer gående runt hörnet, ursäktar sig att det blev så sent "trafiken du vet" och sedan "nähe då kör vi igång då". Och sedan börjar livet. Det är redan här! vill jag skrika till mig själv. Det är redan här men du är för dum och för rädd för att göra någonting med det! Och precis så är det. Jag är för dum för att fatta att jag sitter och väntar på något jag egentligen måste hitta och skapa själv. Och för rädd för att ta tag i det.
 
Men tills dess att jag tar tag i mig själv och vågar förändra något, så väntar jag fortfarande på livet och ett litet "ursäkta blir lite sen, mycket trafik" för låt oss vara ärliga, det är mycket lättare än att ta tjuren vid hornen och faktiskt göra något åt det själv. Så jag väntar.

17 anledningar till lycka

1. Fibes Oh! Fibes musik som får mig att vilja dansa tills mina ben inte längre bär.
2. Snart, snart, snart är det faktiskt vår.
3. Jag har fått en jeansjacka av mamma från Americana classic vintage...
4. ... och jag har köpt en jeansklänning.
5. Det finns just i detta nu en person i världen som jag kommer bli kär i och spendera livet med. Och det ser jag fram emot.
6. Det här objektivet är påväg hem till mig och jag undrar vilka motiv som kommer förevigas med det.
7. Att planera sommaren.
8. Nya inlägg med vackra bilder på mina favoritbloggar.
9. En viss förening med väldigt fina människor.
10. Den här musiken.
11. Att jag har så många fina böcker att läsa.
12. Jag har köpt analog film...
13. ... nu saknas bara batterier till kameran.
14. Nya nagellack som man målar med för första gången.
15. Att rita och vara nöjd.
16. Det här. Jag gråter varje.gång. Det slår aldrig fel.
17. Det finns så mycket jag inte gjort eller sett ännu.

Lämna mig ifred, nej förresten kom in

1, 2
Det är konstigt det här med närhet. Ibland är det enda jag vill ha någon som håller om mig och andas mig i nacken. Men sedan kan det vända helt och jag klarar inte ens av att någon står bredvid mig. Har sin hand några centimeter för nära.
 
Ibland vill jag bara vara helt själv. Själv i ett hus där inga andra ljud hörs. Där jag själv bestämmer och gör allt. Där jag kan diska ifred, äta ifred och lyssna på musik ifred.
 
Jag vill bo själv i en lägenhet med vitkaklat badrum och kök. Med gröna växter och vackra tapeter, med en hatthylla i hallen och en liten garderob. Med konst på väggarna och kuddar i hörnen. Ett litet ställe, men ett eget ställe. Där jag kan vara själv och välja att bjuda in någon. 
 
Men.
 
Sedan vänder det och allt jag vill är att vara kvar här för alltid, och alltid ha öppen dörr för att släppa in folk. Och vara allt annat än ifred och själv.
Och så vill jag nog ha den där utandningen i nacken ändå.

Feminism

... och jag vaknar mitt i natten för att skriva ner idéer. Det handlar om det nationella provet, delen för talet. Ett tal i svenska om framtiden som jag inte var alls nervös för, men blir mer och mer. Jag har gått och velat över vad jag ska säga i veckor nu. Och nu har jag äntligen ett ämne: framtidens feminism. Och jag tänker ta det här också, kanske för att göra det lättare för mig själv i framtiden när jag behöver mer idéer eller bara för att få ut det som ändå inte passar sig i ett tal. 
 
Så.
 
Feminism är bara så himla viktigt, vad alla idioter än säger. För vill inte du som kvinna kunna tjäna lika mycket som en man för samma arbete? Eller vill du kanske bli nedvärderad och skattad åt, klappad på huvudet. "Lilla gumman." Jag vet mitt svar. Och det är ett starkt och rungande HELL NO. Därför. Feminism.
 
Och det här hatet mot så kallade extremfeminister. Vafan. Ni hatar dessa människor för simpla grejer som att de är "okvinnliga", ni motiverar med att kvinnorna "behöver lite". Nu får ni ge er. Ser ni inte att det är precis DÄRFÖR vi behöver feminism? Det är för att sådana som ni tar kvinnor för någon slags varelse som ska vara på ett visst sätt och som inte ska säga vad hon tycker eller bestämma själv. Och detta att de är" okvinnliga" och "dumma i huvudet" för att de inte rakar sig under armarna, att de blivit hjärntvättade. Fattar ni inte att det är av samma anledning jag rakar mig under armarna som de inte gör det. Det är ett val. Jag väljer ATT göra det, de väljer att INTE göra det. Så kan vi kanske släppa det en gång för alla.
 
Sen kan vi ta upp det här med jämställdister när vi ändå är igång. Ni är feminister det vet ni va? Om man vill ha jämställdhet mellan könen, att vi ska behandlas lika så är man feminist. Och den här skiten att man "inte vill bli ihopkopplad med allt dåligt som feminism utstrålar", sluta. Nu. En feminist kan bete sig illa. En man kan bete sig illa. En kvinna kan bete sig illa. En hen kan bete sig illa. Så sluta dra alla över en kam för alla är vi människor som kan göra fel, som kan begå misstag.
 
Och i framtiden hoppas jag att alla fattat vad feminism verkligen innebär och att vi kan ge en kvinna toppjobbet, att hon är lika kvalificerad som en man. Att könet inte spelar roll i fråga om jämställdhet. Kan det få vara så?

Nyare inlägg
RSS 2.0