Je me sens

sigrid hjertén, jardin nr II
Jag vänder mig om och i synens guldsken, mitt i en värld präglad av gnister och skogens dån, står en ensam gestalt.
 
Att omärkligt gå förbi och plocka upp skrumpna löv - eller är det trädens borttappade papperslappar?
Något fyllt till bredden står ensamt kvar, kaffekoppen blir frusen och berättelserna som täcker från kant till kant blir bortglömda.
 
I en trädgård på andra sidan bäcken ligger löven i högar, utan guldsken och utan gnister. Allt som blivit kvar är ett öronbedövande dån som slår ut alla fönsterrutor. Plötsligt ligger där tusentals glasskärvor och om vi kisar ser vi att lövhögarna gnistrar.
 
Så brutalt är det varande. När fönsterrutorna smäller för någon annan, gnistrar högarna av skrumpna papperslappar och vi tror att gnistrandet är det vackraste vi någonsin sett. När det egentligen bara är en ensam gestalt som nu måste betala dyra pengar för att fönsterrutorna är sönder.

KOMMENTARER

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0