Känslomässigt babbel

Jag såg precis klart filmen 50/50 och grät konstant i 1,5 timme så det är på grund av den filmen som jag skriver det här. Innana jag börjar så kommer en minnesanteckning riktad till mig själv: det här är varför du inte kollar på film, så sluta ok? Du bara gråter hela tiden, till allt. När det är sorgligt, när det är lyckligt, till och med när huvudpersonen typ trampar på en bit plast så bölar du. Ok sådär. Jag är klar.
 
Trappen är så himla kall, så himla kall. Men jag sitter gärna där hela natten. Hela nästkommande dag och resten av veckan.
 
Golvet är hårt och jag skrapar upp min armbåge, jag tänker inte ens på det faktum att min kimono i transparent tyg kan gå sönder. Där kan jag ligga hela natten. Faktum är att jag tror att i alla fall en tredjedel av natten låg jag på ett golv. Skrattade för allas beskådan och grät inombords. För ni kanske minns att jag gråter till allt, till de lyckliga stunderna också.
 
Tidigare i min lilla bloggs historia har jag ju på ett positivt sätt (hoppas jag?) "hängt ut" mina vänner för er. Jag har skrikit i era öron om hur fina, kloka, smarta och genomtokiga dem är. Nu gör jag det igen.
 
För herregud var skulle jag finnas, skulle jag ens finnas, utan er? Ni är det finaste jag har. Ni är det finaste jag har, fattar ni det?
 
Jag skrattar så mycket. Jag pratar så mycket. Jag gråter så mycket. Jag inser så mycket. Och jag älskar er så mycket.

KOMMENTARER
Postat av: Lau

Åh Nora! We love you too! SÅ himla himla fin du är <3

Svar: Puss älskade du! <3
Nora

2014-11-26 @ 12:18:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0