Försiktigt morgonljus

Och man tar sig till skolan, cyklar genom parken där det sköra solljuset strilar ner genom träden. Sipprar ner för stammarna och färgar flugor till guld i motljuset. Och där och då, i dimman mellan sömn och vakenhet, mellan motljus och guldgula löv, där och då, inser man att livet inte alls tar slut när sommaren gör det. Livet packar inte ihop som en flyttfågel, det flyger inte långt, långt bort. Det stannar här, precis här. Men det blir svalt, krispigt som ischips, och man ser inte längre allt som genom en grumlig flaskbotten.
Men det gör inte något, för nu kan man andas, se allt som det verkligen är. Man kan komma över stickande tankar, hoppa över de hinder som gnagt i en hela sommaren och äntligen, äntligen få vara sig själv och försvinna i vardagen.
Så när ljuset försiktigt klättrar över daggvått gräs och cykelns hjul snurrar fortare än någonsin förr, då ler man. Då ler man och tänker att hösten kommer bli det bästa som hänt en. Kanske någonsin.

KOMMENTARER
Postat av: Librarybeth

Kloka och fina ord.

2013-09-15 @ 22:34:33
URL: http://librarybeth.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0