Och...

Och man tittar ut genom fönstret och tänker att jaha, var det allt? För det var inte såhär jag hade föreställt mig det. Och man tänker att härifrån vill jag bort, spelar ingen roll bara det inte är här och bara jag inte är jag.
Och löven glittrar som små gröna smaragder när jag cyklar under dem och solen träffar mig i ögonen och för en stund är allt bra. Men så knackar ångesten på dörren och jag orkar inte hålla igen den. Dörren viker sig och detsamma gör jag. Viker mig för ångesten och orkar inte vara glad. Då spelar det ingen roll att löven är smaragder och jag är snabb på min cykel. "Ångest är min arvedel."

KOMMENTARER

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0