Lämna mig ifred, nej förresten kom in

1, 2
Det är konstigt det här med närhet. Ibland är det enda jag vill ha någon som håller om mig och andas mig i nacken. Men sedan kan det vända helt och jag klarar inte ens av att någon står bredvid mig. Har sin hand några centimeter för nära.
 
Ibland vill jag bara vara helt själv. Själv i ett hus där inga andra ljud hörs. Där jag själv bestämmer och gör allt. Där jag kan diska ifred, äta ifred och lyssna på musik ifred.
 
Jag vill bo själv i en lägenhet med vitkaklat badrum och kök. Med gröna växter och vackra tapeter, med en hatthylla i hallen och en liten garderob. Med konst på väggarna och kuddar i hörnen. Ett litet ställe, men ett eget ställe. Där jag kan vara själv och välja att bjuda in någon. 
 
Men.
 
Sedan vänder det och allt jag vill är att vara kvar här för alltid, och alltid ha öppen dörr för att släppa in folk. Och vara allt annat än ifred och själv.
Och så vill jag nog ha den där utandningen i nacken ändå.

KOMMENTARER

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0